Jag vaknade upp med nya ögon på saker och ting, och en massa tankar om det:

Jag förstår inte varför jag sätter mig i dessa situationerna. Man tycker att jag borde förstå vad som kommer att hända. Men istället för att backa ur i rädslan av vad som kan hända, stannar jag alltid kvar med tankarna om vad som kan hända om jag går. Mina motton är som vanligt "Det är bättre att ångra något man gjort än något man INTE gjort" och den gyllene regeln: "Behandla andra som du själv vill bli behandlad". Samtidigt som jag är nöjd med vilka värderingar jag har, har dessa ändå en förmåga att sätta mig i situationer som jag försöker komma bort ifrån. Då är frågan: är det mig det är fel på? eller är det de jag omger mig med?

Tankarna rör sig inte så mycket om varför andra gör som de gör, för det är svårt att påverka. Men varför jag gör som jag gör när jag vet att det aldrig slutar bra. Kanske bryr jag mig mer om andra än mig själv.

Lite har det att göra med att dom senaste åren har förändrat mitt liv. Jag har alltid varit den som haft några bra vänner och nöjt mig med det. När jag var ledsen eller arg "löste" jag det genom att stänga in det i mig själv. Nu när jag börjat studera på universitetet och blivit aktiv i olika delar av studentlivet är chanserna bara större att man träffar folk med liknande intressen och tankar om livet. Vänkretsen har alltså växt och jag mår bättre än någonsin. Pratar även öppet om saker jag stör mig på eller vad som helst. -Och tankarna på att bli ensam känns som det läskigaste i världen.

Att vara rädd för att bli ensam känner jag inte att det är något fel på. Jag menar, visst kan jag njuta av att spendera tid på egen hand ibland, men har ändå alltid roligast med vänner. Det jag stör mig på är att jag tror att jag måste ge mer än andra för att få något tillbaka.

.