Frågan är om man inte kommer sakna den lite? -tandställningen. Det är nämligen så att den snart har gjort sitt jobb färdigt. Andra tandställlningserfarna brukar säga att "man saknar något att ha på tänderna", "tänderna saknar något". Men det är inte bara Det jag tänker på. Att ha tandställning har varit en väldigt bra karaktär-avkännare av nya ansikten. Jag tänker såhär: När man minglat runt på student-nationer och liknande och ett nytt samtal ska ta fart är det väldigt ofta det handlar om tandställningar. -"Så, hur länge har du haft tandställning? *blink, blink*" Som att det inte finns något annat att prata om? Även "Du är söt, ÄVEN med tanställning". Särskilt när det är helt främmande människors första replik (raggningsreplik om du så vill). Folk som inte har mer fantasi än så är ingen man vill slösa sin tid på. Ett tag dejtade jag en kille som jag först trodde bara var omtänksam när han frågade om hur lång tid jag haft tandställningen osv. Men efter fler liknande frågor, allt oftare, började jag ana att det mer hade med hur lång tid jag hade kvar på tandställningen att göra, dvs. Hur mycket han skämdes över att dejta någon med tanställning. Det varade inte så länge efter det kan jag ju berätta.

Men nu är det i alla fall inte lång tid kvar. Sen får jag hitta ett nytt sätt att "testa" karaktärer efter.

Uttrycket "det händer när du minst anar det" känns å ena sidan väldigt uttjatat men å andra sidan så sant. Det är just när man slutar leta efter något och stannar upp och njuter av omgivningen som man hittar vad man söker. Att gå och fokusera på vad man inte har istället för vad man faktiskt har, gör att väntan känns längre. Det är först när man accepterar situationen som den är, som allt löser sig. Med rätt inställning kommer man långt helt enkelt.

Se på mig bara:
Jag letade stenhårt efter ett jobb, var runt i hela stan och lämnade ut CV:n och sökte allt jag kunde hitta. Sen fick jag annat o tänka på med den kommande Karnevalen och la jobbsökandet på hyllan för att njuta av stunden. Och i morse ringde det i telefonen, och på onsdag ska jag in på jobbintervju.

Detta mönster kan jag även se i vänner-situationer, karriärs-val och kärleks-sökandet. Så tipset till dig som letar efter något speciellt i ditt liv (som du inte riktigt vet vad, hur eller när du kommer hitta det) är följande: slappna av och njut av vad du har så kommer livet lösa sig därefter. Man kan träffa sitt livs kärlek genom en kompis, hitta ett gäng vänner man klickar med genom en fritidsaktivitet och komma på just exakt vad det är man vill bli genom att konsentrera sig på saker man tycker om.

Det känns som att dom försvinner en efter en. Alla har planer utom jag, och det blir jag påminnd om hela tiden. Är det såhär det känns att bli vuxen? När alla går sina egna vägar och kontakten svalnar.

Och dessutom känner man pressen hemifrån att göra något med sitt liv. Det är inte så lätt alltid. Ska man behöva rusa in i något utan att ha bestämt sig om det verkligen är vad man vill? Är det lönt att påbörja något som man med största sannolikhet kommer ångra sig om, bara för att ha något att göra?

Samtidigt hade jag ett seriöst samtal med mamma idag där jag berättade att jag tänkte ge Lund ett år till. Dvs. ge mig ett år till att komma på vad jag vill göra. Jag har ändå lite kvar som ska fixas här. Tanken med konversationen var att mamma skulle fungera som en vägledare och hjälpa mig. Men icke då. Det enda man får ut av henne är kommentarer i stil med att jag bör komma på något fort, och att det är skumt att jag inte redan gjort det. Tack mamma. Lite små irriterad, men det kanske inte är mammas fel egentligen. Jag kanske inte bör förvänta mig att vi kan ha en konversation där jag kan komma till henne för råd? Vi kanske inte har den relationen? Dessutom behöver jag prata med någon om det som känner mig bra. Någon som vet vad jag tycker om och vad jag är bra på. Och just nu vet hon inte ens vad jag pluggar eller på vilket sätt jag är engagerad i Karnevalen. När det gäller studieval och karriärer brukar man prata med syo-konsulenter. Men jag är tveksam till det, dom känner ju inte mig.

Jag ger det som sagt ett tag till, och gör allt jag kan för att hitta en mening tills dess. Men är jag kvar här utan några planer när alla vännerna försvunnit iväg på olika håll vet jag inte vad jag gör.

...

Det känns som att någon har fifflat i mig sömnpiller för hela slanten. Gäspar stup i kvarten och slumrar till mellan sidorna. Sitter och pluggar inför morgondagens salstenta samtidigt som jag ordbajsar på min seminarieuppgift. Jag missade seminariet och två viktiga föreläsningar under Egypten resan och hamnade därför lite efter. Men ivrig som man är att göra allting på samma gång, knuffas koncentrationen och motivationen till att studera undan. Jag har svårt att ta en sak i taget, så istället för att plugga några dagar så att jag klarar tentan och kan koncentrera mig på annat sen som jobb- och lägenhetssökande flyger tankarna runt i huvudet på mig. Jag vill göra allt! nu! på en gång!

På något vis måste jag lära mig att ta en sak i taget, för det är bara så man kan komma frammåt. Utan godkänt i kursen har jag inte tid att söka jobb eller jobba. Och utan jobb och en större inkomst kan man inte söka lägenhet eller flytta. Nu gäller det bara att mata in detta i mitt huvud och koncentrations-delen av hjärnan.

Det är inte så att ämnet jag läser är avsevärt tråkigt, jag har ju valt det av en anledning. Men i gemförelse med allting annat jag skulle vilja ägna min tid åt, skjuts skolan åt sidan lite.

Dags att få i mig lite socker och slå upp boken igen. "De retoriska teknikerna för att övertyga i media..."

Jag har precis tittat på kanal5s nya datingprogram: Dating in the dark. Måste säga att jag hade höga förhoppningar om att detta, som namnet avslöjar, inte skulle vara utseendefixerat. Kan dock inte påstå att det levde upp till mina förväntningar.

Vad är egentligen viktigast: attraktion av utseende eller personlighet? Jag menar, visst behövs en kombination i ett långvarit förhållande. Men när du först träffar någon, vill du helst dejta någon du tycker om att umgås med eller någon som ser bra ut vid din sida?

I programmet lär paren känna varandra i mörkret, men sedan får de se varandra och välja om de vill fortsätta dejtas beroende på vad de tyckte om utseendet. Dessutom slutar det med att dom får välja mellan att ses och fortsätta dejta eller att bara gå därifrån (utan att säga hejdå). Hade det inte varit bättre att ha några dejter i mörkret och sedan få bestämma sig, i mörkret, om man vill fortsätta ses eller inte, vilket då bara beror på personkemin. Heter det "Dating in the dark", får dom vell leva upp till namnet?

Och annars, om hela underhållningen med programmet är att man som tittare ska ifrågasätta vad som är viktigast egentligen, om dom vill ha upplägget som det är, är det inte mer "underhållande" att se paren vara tvungna att berätta för varandra varför dom vill/inte vill fortsätta ses och då kunna stå för sin åsikt, "vi hade en så bra personkemi att jag vill fortsätta ses o se hur det går", "det är inte lönt att forstätta ses när jag inte är attraherad av ditt utseende" etc.

Min kritik till programmet är alltså; låt paren stå för sina åsikter.

Idag hade vi vår första föreläsning med den nya läraren som tagit över efter vår gamla mentor. Han gav inget speciellt bra första intryck om man säger så. Här ska ni få min analys:

Föreläsningen hette Retorik och propaganda i medierna och handlade om just det. Hur man genom att använda sig av retorik och propaganda kan påverka meddelanden och mottagaren via medierna. Vi fick lära oss om retorikens tekniker: ethos, logos och pathos, kort sagt förmågan att skapa förtroende, välja språk och väcka känslor. Även metaforer, metonymi, similitudo, hyperbol, litotes och eufemismer togs upp. Vi fick även lära oss att propaganda är en osaklig och ensidig argumentation.

Medan vår nya lärare med sitt speciella efternamn "Schoug" (uttalas Skog) föreläste om allt detta stapplade han fram och tillbaka, med ena handen på höften och den andra kliandes i huvudet. Han tittar även ner i golvet när han tänker, vänder ryggen mot klassen (bokstavligt) och hakar upp sig på vart annat ord. Det är tur att han använder powerpoints i sina föreläsningar för då har man en rubrik att gå efter i alla fall. Annars hade det varit ännu svårare om inte omöjligt att förstå vad han pratar om när allting verkar falla i samma tonläge och det mesta man hör är "ehm...".  
Ena minuten föreläser han om ethos (konsten att skapa förtroende) och andra gör han påståenden som "Alla har hört bla,bla,bla... hålla tal". Är han inte politisk korrekt i sina påståenden tappar han förtroende för annat med. Han tog även upp ett citat av N.Chomsky som exempel, där han varken förklarade vem den här Chomsky är eller vad citatet betydde. Logos handlar om att välja rätt språk för rätt publik, men om han nu gärna vill ha med detta citatet (som var på väldigt svår engelska, och som han bara läste rakt av) bör han i alla fall översätta det till svenska och förklara varför han använder just detta citatet.
Han var heller inte försiktig med att använda en viss film (Independence Day) som exempel, för att sedan berätta hela handlingen + slutet för oss som inte sett den. -Tack.

Kanske är det bara jag som är bortskämd med att ha haft en väldigt bra lärare innan. Men kallar man sig själv efterträdare bör man åtminstånde vara i samma höjd, takt och position som den gamla.

För att avsluta min analys om den nya läraren så kan jag berätta att han hade på sig en mörkgrå t-shirt utan passform, ett par ljusblå förkorta träningsbyxor och det axellånga håret var uppsatt i en boll i nacken á la hippie-stuk.

Good work! vilket första intryck jag har fått!

Jakten efter lägenhet är i full gång! jobb likaså. Kan vara skönt med ett jobb först dock. Ett som man kan kombinera med studierna hade varit perfekt. Är bara i skolan 3 x 2 timmar i veckan, och lägger ett fåtal timmar på plugg hemma. Annars är man ju ledig att göra annat och då kan jag likabra tjäna lite pengar, så man äntligen kan försörja sig själv.

"Hemma" börjar kännas som ett kollektiv där alla går varandra på nerverna. Vissa medlemmar gör det medvetet, vissa bryr sig inte vad andra tycker och ett fåtal är bara fullständigt respektlösa. Visst finns det bra stunder, men i jämförelse med dom jobbiga suddas dom bra ut. Det börjar kännas falskt från olika håll. Speciellt när diskussioner blir ensidiga, åsikter förbises och man sedan förväntas vara bundis och bästis några sekunder senare utan att varken ha diskuterat problemet eller det kommit fram någon form av ursäkt.

Dags att flytta helt enkelt.

Idag i skolan diskuterade vi hurvida det ekonomiska fältet styr det symboliska och vilka konsekvenser detta får. Detta skulle man kunna reflektera över och analysera vidare på. Vi lever i ett samhälle där medierna agerar dommare och bestämmer vad vi ska få veta och vilken bild av saker och ting vi ska få se. Genom att välja att visa någon aspekt försvinner andra. Man döljer verkligheten genom att visa något annat, en del av det men inte hela. Detta blir då folkets verklighet. Det ekonomiska fältet styr inte bara det symboliska utan även det journalistiska fältet. Men utan varken det symboliska eller journalistiska skulle inte det ekonomiska existera.

Det ekonomiska fältet = tid och pengar.
Journalistiska fältet = värderingar, arbetsrutiner etc.
Symboliskt fält = betydelser, tolkning.

Med att det ekonomiska fältet styr det journalistiska och symboliska menar man att genom att bestämma över tid med pengar t.ex. när det gäller TV och vad som ska visas på TV, bestäms också vilken publik man vill nå ut till, vad publiken ska få ta del av etc. Val av TV-serier, reklampauser, nyhetssändningar. Listan är lång. 
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
 
Denna delkursen heter Mediernas utbud och fortsätter den i samma fart som den börjat kommer det bli riktigt kul tror jag. En tråkig sak är dock att idag var vår mentor -och kursansvariges sista dag. Han ska börja jobba i malmö istället. Och vi får en ny föreläsare. Hur han är och om han kan mäta sig med Micke får framtiden visa.

I samband med att jag börjat lära mig vad det krävs för att sköta ett hushåll, betalar räkningar, lagar mat, tvättar, håller koll på ekonomin osv. så har jag fått en känsla av att jag bor ensam. Jag sköter mitt eget hushåll -även fast jag fortfarande bor hemma. Som student i Lund möter man inte så många som fortfarande bor hemma, eftersom de flesta är från andra delar i Sverige. Detta gör även att det blir svårare för oss som redan bor här att skaffa bostad, vi hamnar ju sist i kön. Stannar jag i Lund några år till så kanske det är värt att börja leta efter eget ändå. Men om utbildningen tar mig uppåt landet snart så känns det inte så lönt. Only the future can tell. Det är rätt skönt som det är nu iaf, bor ensam fast hemma.

Ibland går tiden alldeles för snabbt och annars står den bara still. Idag t.ex. tänkte jag i förväg att jag skulle hunnit ladda in, gallra och redigera bilderna från fredagens fotografering, men icke då. Istället har jag spenderat dagen med Daniel, på nova och hemma-mys. Ska ändå till ÖG's imorgon och hämta upp bilderna från nationens kamera (som jag fotograferade med på klubben) så dom kommer upp på hemsidan snart med -Allt ska ju ske snabbt!

Till temat hör även att jag hittat en av mina amerikanska "kusiner" på facebook. Det var väldigt många år sen vi sågs nu och den enda kontakten vi haft är brev och kort några få gånger om året. Så det va en nice suprise :) 

Så tiden rinner iväg från mig! men i väntan på egypten så är det fortfarande två veckor kvar, som känns som en evighet.  


mina favorit halsband just nu (som jag för övrigt gjort själv)

"Jag mår dåligt av små kommentarer. Av att folk i min omgivning har ett behov av att hacka ner på andra. Av all negativitet jag utsetts för dagligen. Det smittar av sig så att jag mår fysiskt illa. Jag stänger in ilskan i mig själv, rädd för vad som kan hända ifall den kommer ut. Människorna med kommentarerna gräver gropar för sig själva. Respekten börjar försvinna. Jag skärmar av mig och blir ensam. Letar efter en väg ut."

Som några vet har jag en väldigt udda fobi. Traktorer, grävmaskiner, pansarvagnar, lastbilar... stora och läskiga maskiner som bara vill ont. Möter jag någon tar jag en omväg. Och mina mardrömmar handlar ofta om att jag blir jagad av grävmaskiner eller liknande. Nu har mardrömmen blivit verklighet. Jag är dock inte jagad -fysiskt. Men eftersom det håller på att byggas på grann-tomten så står där nu traktorer, grävmaskiner och traktorer med pansar-"hjul" och gömmer sig i mörkret. När jag tittar ut genom fönstret stirrar dom tillbaka. Jag är jagad -psykiskt.

En av de läskiga maskinerna.

Jag vaknade upp med nya ögon på saker och ting, och en massa tankar om det:

Jag förstår inte varför jag sätter mig i dessa situationerna. Man tycker att jag borde förstå vad som kommer att hända. Men istället för att backa ur i rädslan av vad som kan hända, stannar jag alltid kvar med tankarna om vad som kan hända om jag går. Mina motton är som vanligt "Det är bättre att ångra något man gjort än något man INTE gjort" och den gyllene regeln: "Behandla andra som du själv vill bli behandlad". Samtidigt som jag är nöjd med vilka värderingar jag har, har dessa ändå en förmåga att sätta mig i situationer som jag försöker komma bort ifrån. Då är frågan: är det mig det är fel på? eller är det de jag omger mig med?

Tankarna rör sig inte så mycket om varför andra gör som de gör, för det är svårt att påverka. Men varför jag gör som jag gör när jag vet att det aldrig slutar bra. Kanske bryr jag mig mer om andra än mig själv.

Lite har det att göra med att dom senaste åren har förändrat mitt liv. Jag har alltid varit den som haft några bra vänner och nöjt mig med det. När jag var ledsen eller arg "löste" jag det genom att stänga in det i mig själv. Nu när jag börjat studera på universitetet och blivit aktiv i olika delar av studentlivet är chanserna bara större att man träffar folk med liknande intressen och tankar om livet. Vänkretsen har alltså växt och jag mår bättre än någonsin. Pratar även öppet om saker jag stör mig på eller vad som helst. -Och tankarna på att bli ensam känns som det läskigaste i världen.

Att vara rädd för att bli ensam känner jag inte att det är något fel på. Jag menar, visst kan jag njuta av att spendera tid på egen hand ibland, men har ändå alltid roligast med vänner. Det jag stör mig på är att jag tror att jag måste ge mer än andra för att få något tillbaka.

.