Det känns som att dom försvinner en efter en. Alla har planer utom jag, och det blir jag påminnd om hela tiden. Är det såhär det känns att bli vuxen? När alla går sina egna vägar och kontakten svalnar.

Och dessutom känner man pressen hemifrån att göra något med sitt liv. Det är inte så lätt alltid. Ska man behöva rusa in i något utan att ha bestämt sig om det verkligen är vad man vill? Är det lönt att påbörja något som man med största sannolikhet kommer ångra sig om, bara för att ha något att göra?

Samtidigt hade jag ett seriöst samtal med mamma idag där jag berättade att jag tänkte ge Lund ett år till. Dvs. ge mig ett år till att komma på vad jag vill göra. Jag har ändå lite kvar som ska fixas här. Tanken med konversationen var att mamma skulle fungera som en vägledare och hjälpa mig. Men icke då. Det enda man får ut av henne är kommentarer i stil med att jag bör komma på något fort, och att det är skumt att jag inte redan gjort det. Tack mamma. Lite små irriterad, men det kanske inte är mammas fel egentligen. Jag kanske inte bör förvänta mig att vi kan ha en konversation där jag kan komma till henne för råd? Vi kanske inte har den relationen? Dessutom behöver jag prata med någon om det som känner mig bra. Någon som vet vad jag tycker om och vad jag är bra på. Och just nu vet hon inte ens vad jag pluggar eller på vilket sätt jag är engagerad i Karnevalen. När det gäller studieval och karriärer brukar man prata med syo-konsulenter. Men jag är tveksam till det, dom känner ju inte mig.

Jag ger det som sagt ett tag till, och gör allt jag kan för att hitta en mening tills dess. Men är jag kvar här utan några planer när alla vännerna försvunnit iväg på olika håll vet jag inte vad jag gör.

...